Gustafs teater av Björn von Bahr.

Drottningholms slottsteater utanför Stockholm är regalskeppet "Vasas" motsvarighet på land.
Men till skillnad från "Vasa" fungerar teatern till det som den en gång var avsedd för.
Drottningholmsteatern, ritad av CF Adelcrantz, är ett av landets största korsvirkeshus. Den invigdes 1766 för drottning Lovisa Ulrikas räkning och användes flitigt av bland andra drottningens son Gustav III men försjönk i glömska sedan denne mördats 1792.
Teatern återupptäcktes efter ungefär 120 år av Agne Beijer. Sedan 1922 hålls den vid liv tack vare operor, baletter och andra musikteaterföreställningar varje sommar.

Tackel och tåg och de flesta av de hundratals dekorerna har bytts ut mot förträffliga kopior och vaxljusen har ersatts med cimaljus, elektriska lampor med fladdrande lågor.
Men det gamla maskineriet, tillverkat av Donato Stopani, används fortfarande och bidrar starkt till charmen i de gamla föreställningarna. Dessa omfattar bland annat vulkanutbrott, skepp i storm, åskmoln, blixtar, uppenbarelser, förvandlingar samt féer svävande på moln.
Stopani kan ha varit en av alla de skeppsbyggare som hade tvingats bort från den forna hamnstaden Venedigs lågkonjunktur till det svenska teaterbyggandets högkonjunktur.
Byggnadsstyrelsen, riksantikvarieämbetet och Drottningholms teatermuseum beslöt 1973 om en byggnadsteknisk undersökning av hela scenmaskineriet.

Konstnären Gustaf Kull, Lidingö, fick uppdraget. Med gamla ritningar och foton, kamera och måttband, termos och mackor började han åla, krypa och klättra i de trånga utrymmena på de sviktande bräderna i trevåningsbyggnaden. Han klämde sig fram mellan otaliga hamprep, mätte tålmodigt varje balk och planka, handsmidd nagel och vartenda beslag.
-Eftersom kravet från början var att maskineriets verkliga mått skulle kunna återhämtas ur perspektiven, måste jag tillämpa trepunktsmetoden, säger Gustaf Kull. Det betyder att inte bara de två vanliga horisontala riktningarna var perspektiviska utan även de lodräta. Jag arbetade med konstruktionspunkter långt utanför ritbordet och använde därför den så kallade Nicholsonlinjalen, efter en nästan bortglömd idé från 1791. Metoden ger en bild, som på rätt avstånd ger en mycket illusorisk djupupplevelse inom 30 graders "synstrut" alltså vårt synfälts normala omfattning.

Resultatet av Kulls studier är 16 planer med detaljuppmätningar och 12 praktfulla perspektivteckningar av kulissmaskineriet, molnen, falluckorna, den rörliga sjön, ridåerna, åskapparaten, vindmaskinen, flygmaskineriet, fördunklingsanläggningen och den 12 meter långa suffitvalsen.
-Under arbetet i scenkällaren hittade jag tre arbetsställen med de gamla "mothåll" som snickare brukar förfärdiga på arbetsplatser. Vid deras plats på bryggorna till kulissvagnarna fanns huggspåren och märkena av deras egenhändigt tillverkade verktyg, säger Kull, nu 80 år.

Stockholm i juni 1986 Björn von Bahr.